Kompisar...

Jag har tyckt så synd om barnen ända sen vi flyttade från Trängen. de lekte ju jämt med kompisar där och var nöjda nästan hela tiden. På lillegården var det ingen ide tyckte barnen att lära känna någon och här har det tagit tid innan de vågar sig fram. Men nu leker den stora med grannpojken och lillan med en flicka i samma ålder. Oh, vad de känns skönt. Nu är de nöjda.